Nonwoven medicinskt skyddsmaterial spunmelt vs spunlace

Non-woven medicinska skyddsmaterial utvecklades på 1990-talet. På den tiden använde vissa utvecklade länder i Europa och Amerika avancerad non-woven-teknik för att utveckla ett billigt spunlace non-woven-tyg med utseende och känsla nära traditionella textilier, som blev ett substitut för traditionella textilier. Det utmärkta materialet. Hittills har bearbetningsmetoderna för icke-vävda medicinska skyddsmaterial varit relativt mogna. Enligt de olika beredningsteknikerna finns det för närvarande huvudsakligen spunmelt (inklusive flash-avdunstning), spunlace och nålstansning.

Spunbond nonwoven-teknik, smältblåst nonwoven-teknik, flash-nonwoven-teknik

Som skyddsmaterial uppfyller spunbond nonwovens kraven på styrka och komfort, men är relativt svaga i barriäregenskaper. Som svar på detta problem har fin denier spunbond-teknologi blivit ett stort forskningsfokus. Den tvåkomponents spunbond spunlace-teknologin som först uppfanns av det tyska Freudenberg-företaget använder en ihålig orange-kronbladsspinningsenhet för att extrudera en tunn ström av smälta från spinndysan, kyler sedan, blåser och drar. De bildade filamenten läggs på bangardinen och sedan används högtrycksspunlace-tekniken för att öppna och fixera banan. Dess barriärprestanda är relativt bättre än vanliga spunbonded eller spunlace nonwovenmaterial, så det kan användas som ett medicinskt skyddsmaterial. Mogul, en turkisk fiberdukstillverkare, lanserade nyligen ett material som kan användas i operationsrockar. Fibern är efter öppning 100 gånger tunnare än hår, vilket kan blockera mikroorganismer, har anti-blod- och alkoholegenskaper och har goda egenskaper. Dess fuktabsorption, andningsförmåga och värmeisolering, den mikroporösa strukturen och skyddande egenskaperna hos detta nonwovenmaterial gör det till ett idealiskt material för medicinska skyddskläder. Den största egenskapen hos smältblåsta metoden är att fibern är mycket tunn, strukturen är fluffig efter självbindning, porositeten är hög,